I hoppet om bättre framtid i Närpes

Sydostasiater har en lång tradition av att söka arbete i andra länder. Emigrationen tog kraft där från 1960-talet och har fortsatt sedan dess i växande takt. Växthusstaden Närpes har varit mottagare av främst vietnameser redan i ett flertal år, vilket har tryggat tillgången till arbetskraft samt regionens livskraft.

Staden var som en idealbild av lyckad arbetskraftsinvandring, ändå tills det kom fram misstankar om systematisk utnyttjande av arbetskraft. Brottsundersökningar pågår ännu, och avsikten här är inte att peka ut några skyldiga, utan att försöka förstå i hurdana situationer det kan uppstå problem och hur vi kan undvika dem i framtiden. En del tror, att det som skedde inte var avsiktligt, andra känner bara förskräckelse över det skedda. I hoppet om bättre framtid behöver vi förstå gårdagen.

De som kommer till Finland för att arbeta i växthus har ofta redan kontakter hit. Färdigt nätverk av släkt och vänner, som redan jobbar här samt eventuellt en förmedlare, som hjälper till med det praktiska. I många länder ter det sig naturligt att behöva betala till förmedlaren, för att få något så värdefullt som en anställning. I Finland däremot ska arbetsgivarna följa checklistan för ansvarsfull rekrytering, som förutsätter bland annat att man inte anlitar en förmedlare. Arbetsgivarna borde antingen rekrytera själva eller använda sig av en tillförlitlig rekryteringstjänst.

I Finland vågar vi lita på myndigheter, men samma gäller inte i alla länder. Kommer arbetstagaren från ett land där kontakter till myndigheter innebär risker, kan det kännas tryggare att anlita bekanta. Om den inofficiella kontaktpersonen kan landets språk som man inte själv behärskar, kan tröskeln att söka själv råd hos myndigheter bli även högre. Kontaktpersonen kan ha varit i samma situation själv och förstår hur det känns, har också själv fått börja från noll och eventuellt betalat en stor summa till sin förmedlare. Utan myndighetskontakter och språkkunskaper blir risken större för att arbetsrelaterat utnyttjande förs vidare.

Om arbetstagaren alltid har med sig en tredje person vid möten med arbetsgivaren och kan till exempel inte berätta i vilken bank hen har kontot, kan det ses som varningssignaler. På checklistan för ansvarsfull rekrytering finns det kännetecken på exploatering, som företagarna borde vara uppmärksamma på. Checklistan är ett verktyg, som hjälper till med att bli medveten om risksituationer samt hantera dem ifall man möter sådana.

Processen med många olika kriterier att fylla verkar komplicerad och kan ta länge ur både arbetsgivarens och arbetstagarens perspektiv.

Utmaningen ligger i rekryteringsprocesser, där myndigheter inte har kännedom om allt som har hänt. Arbetsgivare är i nyckelposition, alltså behöver de i sin ansvarsposition ha tillgång till stödtjänster med låg tröskel vid utlandsrekryteringar. Ansvarsfulla arbetsgivare uppmuntrar sina anställda till språkstudier, men det är frivilligt för arbetstagarna att delta. Öppet och förtroendefullt arbetsklimat samt likvärdigt bemötande av anställda gör det lättare att ta itu med saker i rätt tid.

Arbetsgivaren kan enligt Migri inte ansöka om uppehållstillstånd åt arbetstagaren, utan bara hjälpa arbetstagaren att hitta rätt blankett bland ett 20-tal olika alternativ. Arbetsgivaren ska också försäkra sig om att arbetstagaren har rätt att vistas i landet, i annat fall kan båda göra sig skyldiga till utlänningsförseelse.

Arbetstagaren måste också fylla kriterierna för försörjningsförutsättning, som är olika vid olika uppehållstillstånd. Processen med många olika kriterier att fylla verkar komplicerad och kan ta länge ur både arbetsgivarens och arbetstagarens perspektiv. Frågan är, om systemet är så komplext att det skapar osäkerhet, som gör det lättare för icke-officiella mellanhänder att komma med i processen. 

Det som inte fungerar, behöver vi ändra på. Myndigheter behöver information om nyanställningar från utlandet redan i rekryterinsgsskedet, för att kunna trygga det bästa möjliga stödet.

Etableringstjänster handlar om tjänster, som ordnas för att hjälpa arbetstagaren med det praktiska i det nya hemlandet. Tydligare ansvarsfördelning där skulle vara ett sätt att förebygga problem, även om noggrann uppföljning behövs också till. Det borde inte få uppstå situationer, där det är oklart för arbetstagaren, vem som ansvarar för etableringstjänster.

Alla parter i processen skulle ha nytta av kunskaper i grundläggande rättigheter samt arbets- och straffrätt. Samhället borde erbjuda arbetsgivare stödtjänster i samband med utlandsrekryteringar, för att förebygga risken för missbruk. Bristen på arbetskraft är ett samhälleligt problem, som arbetskraftsinvandring kan minska på med rätt stöd. Okunskap ökar risken för missbruk, och systemets komplicitet ökar risken för okunskap.